Arkiv | Värdegrund RSS for this section

Barnen

Om ni har lyssnat på Micke Gunnarsson någon gång har ni med all säkerhet fått den där känslan i er. Den som jag inte riktigt kan sätta ord på men som sätter sig i magen och som får en att komma ihåg vad som faktiskt är viktigast av allt.

Nu kanske man kan tycka att jag ska skriva vad som är viktigast av allt, men jag kan inte riktigt få ner det i ord utan att jag missar något. Men det står ju också i läroplanen, det som är viktigast av allt, det står i den första delen ”Skolans värdegrund och uppdrag”. Och en liten del av det som står där är:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.  (Lgr11, Skolverket)

Sin unika egenart, ge sitt bästa, ansvarig frihet.

Att jag funderar på det här just idag är för att jag slås av mina egna barns olikhet så ofta och då landar det ju också i tankar om mina elevers olikheter. För att då ta mina egna barn som exempel:

Två söner, så olika!

Melvin ska bara… Det tar lååång tid för han hittar ngt litet att pyssla med, lägga på en alldeles särskild plats och sen då glömde han visst vad det var han skulle göra. Vill helst bara vara  med familjen, spelar ingen roll var vi är och vad vi gör, bara vi är tillsammans. Han hör inte när jag pratar till honom, men han hör ALLT. Berätta en sak för honom och han minns det, för alltid. Melvin har alltid svårt att somna.

Ludvig gör… ”Jag går ut och leker” och plötsligt har han aktiverat halva gården i en fotbollsmatch. I morse var han ute och cyklade innan Melvin fått tänderna borstade ens. När vi kom ut hade han cyklat ett antal varv och pratat med någon ”man som ska starta fontänen, det var därför han gick ner i källaren för i ett rum där startar man vattnet”. På de få minutrarna jag sa hej då till Melvin i skolan hade Ludvig tagit sig in på fotbollspitchen mitt på skolgården och var engagerad i en fotbollsmatch med de stora barnen. Ludvig somnar en knapp minut efter att han har lagt sitt huvud på kudden.

Vi ska låta varje enskild elev finna sin unika egenart! Då måste vi också känna våra elever väl, vi måste ta hänsyn till att de är olika. Lika olika som mina söner är jämfört med varandra, minst lika olika är mina elever. Jag måste känna deras personligheter för att stötta dem i utvecklingen mot att finna sin unika egenart. Även om det är lättare för mig att hantera Ludvigs ”görande” så är Melvins ”tänkande” lika viktig för mig att förstå.

Jag måste lära känna mina elevers personligheter så att jag kan stötta dem att, utan värderingar, finna sin unika egenart. Det är skolans uppdrag, alltså är det mitt.

 

Annonser

Ska vi jobba ihop?

Jag läste Kristinas blogginlägg från igår och några tankar väcktes. Jag svarar dig här, kanske blir vi klokare av varandras tankar. Kanske någon mer bidrar med sina funderingar på ämnet.

När våra elever började i ettan pratade vi mycket om hur vi skulle förhålla oss kring ”arbetskamrater”. Delvis för att vi jobbar med att skriva sig till läsning och vi såg en vinst i att de samarbetade i par för största möjliga språkutveckling. Även i matematikundervisningen hade vi en stark tro på att de skulle lära sig mer om de fick samarbeta och kommunicera matematik. En annan tanke var också den egenupplevda erfarenheten av att känna ett visst motstånd när man i olika situationer paras ihop med människor som man kanske inte känner så väl. Ni vet hur man i stort sett alltid sätter sig ihop med de man brukar i alla möjliga sammanhang. Vi uttalade för varandra att det hindret ska inte våra elever behöva känna när de blir större, de ska vara trygga med att samarbeta och samspela med olika människor.

Så vi har gjort olika. Det kanske finns några av er som tänker att det är otryggt, men jag kan försäkra att det inte är vad eleverna visar. I perioder har det skapats ”skrivarpar” i svenskundervisningen, i matematikundervisningen har arbetsgrupperna bestämts från lektion till lektion. Under arbetets gång har vi fått kunskap om vilka elever som arbetar bra tillsammans och det har vi med oss såklart. Ibland vill vi ha elever som har ungefär lika styrkor och kunskaper, andra gånger elever som skiljer sig åt för att komplettera och lyfta varandra.

Jag har hittills inte haft en elev som suckat eller gjort en tråkig min när jag bestämt vem hen ska jobba med under lektionen. Det må hända att de känner det inom sig ibland men jag tror att vi varit tydliga med att poängtera att det är vi pedagoger som bestämmer arbetskamrat och vi har också förklarat varför vi gör det. I huvudsak handlar det om vilka vi tror kan jobba bra ihop med den aktuella uppgiften.

Vad gäller kön så kom jag på mig själv med att jag ofta blandade arbetsparen så att de var flicka/pojke. Jag insåg att jag hade fastnat i en ”könsfälla”. Jag ville se dem som barn och låta dem jobba ihop ovasett om de var pojke eller flicka men uppenbarligen hade jag inte riktigt kommit dit. Numer har jag tagit ett steg till och parar ihop dem helt och hållet utifrån vem jag tror de jobbar bra ihop med, det innebär att några hamnar i grupper där alla har samma kön medan andra är blandade. Det steget har jag tagit nu, medvetet, men här får jag faktiskt reaktioner ibland. ”Men, de är ju bara tjejer i sin grupp!” Så jag har en bit kvar innan jag får med barnen på det tåget och det handlar ju om att jag skapade uppdelningen i början. Jag har i alla fall mitt svar som brukar tas emot bra ”De är barn och jag tror de kommer lära sig mycket ihop.”

Jag tror att vi i undervisningen ska minska antalet tillfällen då de får välja arbetskamrat. Jag tänker mig att vi tror oss se om någon blir utan kompis eller ”sist vald” ofta. Men är vi säkra på det? Det kan ju vara så att det inte syns, att det oftast löser sig bra, men att det finns en känsla där i maggropen ”kommer jag få en kompis att jobba med”. Är det nödvändigt att framkalla den känslan eller kan vi förebygga den genom att styra under lektionstid?

Det är ju som elever så klokt sa när vi pratade om att bjuda in andra till lek på rasterna. ”Alltså jag vill bjuda in de som inte har något att göra. Men jag ser liksom inte, jag är så upptagen med det jag gör.”

Med hopp om framtiden

När jag hela dagen är omgiven av barn så känner jag stor tilltro till vår framtid. Jag kommer med värme lämna över ansvar i takt med att jag blir äldre.

Jag menar PISA i all ära, det finns andra saker som är värda mer. Missuppfatta mig rätt, jag är lärare i en målstyrd skola och tycker det är viktigt och motiverande att varje elev ska nå kunskapsmålen. Jag tycker kunskap är viktigt och jag funderar ständigt hur jag kan utmana mina elever mot och över läroplanens mål. Men det finns mer saker som händer i skolan och som är mäktiga samt viktiga för oss och andra nu men också för vår framtid.

I skolan blandas lika många kulturer som det finns människor. Vi som samsas där har olika bakgrund, olika styrkor, olika utvecklingsområden och olika åsikter. Vi enas inom ramen för den skolkultur som skapas på vår skola och den leds av lärare som har som sitt största mål att hjälpa de här unga människorna till demokratiska medborgare som har kunskap nog att klara sig i framtiden, kunskap om att lära sig mer och kraften att stå upp för allas lika värde precis som de gör så starkt idag.

Jag blir hänförd av barns kreativitet och omsorg för andra människor. Deras vilja att göra skillnad och starka tro att de KAN göra skillnad med. De är vår framtid och jag känner mig väldigt glad för det!

När våra elever var 7 år och hösten kom krypandes så tyckte de att barn borde få reflexer. De kom på att skriva ett mail till kommunhuset och önska sig reflexer. Resultatet: alla kommunens förstaklasser fick reflexer.

Skärmavbild 2013-12-15 kl. 10.19.21

I år uppstod full aktivitet när några barn kom på att göra pärlplattor inspirerade av Pokemonkort. När de senare bestämde sig för att sälja dem på skolans julmarknad och på eget initiativ skänka pengarna de fick in till Röda korset, då blir i alla fall jag varm i hjärtat. Hjärtat blev inte mindre varmt av att se dem kämpa i 1,5 h en torsdagskväll – med mycket gott resultat.

I vår ena förberedelseklass har man med engagemang deltagit i Musikhjälpen.

På en annan skola, sonens, har eleverna gjort vackra Monetmålningar, vi föräldrar uppmanas att ge ett bud på målniningarna för att de senare ska kunna skänka pengarna till välgörenhet.

Ni förstår vad jag menar. Barnen är entreprenörer och de vet vad som är viktigt på riktigt. De vet bättre än oss vuxna, de vet att ta hand om varandra. Vi som jobbar med dessa barn har som ett av de främsta uppdragen att låta dem fortsätta tro på möjligheten att förändra och påverka, att låta dem fortsätta utveckla och använda sin kreativitet. Att tro på dem!

Det finns hopp om framtiden!

Olweusdag

Vi har haft Olweusdag idag. Vad innebär det? Jo, vår skola är anslutna till Olweus http://www.olweusinternational.no/

För mig är det här relativt nytt. Vet inte om jag får säga det efter 1,5 år på skolan. Men det är mycket man ska sätta sig in i när man är ny på en arbetsplats och har en ny yrkesroll.

Antimobbingprogram är omstridda, jag vet. Men för oss innebär det här 30 minuters lektion varannan vecka med fokus på gruppstärkande aktiviteter, samtal om mobbing och vänskap. Det känns vettigt och eleverna verkar gilla det. Förhållningssätt från oss vuxna i skolan och regler samt rutiner har arbetats fram.

Sen är det klart att det blir många spontana samtal om vänskap och konflikter utöver detta, det känner alla som jobbar med barn till.

Idag var det i alla fall en fokusdag för hela skolan. Vi startade dagen med samtal om mobbing som som vanligt ledde in på andra tankar också. Som att ett barn saknade att krama sin mamma som är sjuk, någon sjuka som har med snö och kräk att göra. 🙂
Eleverna skrev vänliga ord till klasskamraterna, de fick en varsin hemlig kompis och sist men inte minst så åkte vi pulka hela klassen.

Tillsammans!

20130116-193004.jpg

Mattesmedjan

Vår matematikblogg, en plats för att lära och dela med sig.

Montessoriinspirerad matematik

matteblogg på Mårtenskolan i Lunds kommun

Hej! säger Micke Gunnarsson.

En brinnande pappa och talare som skriver från hjärtat, via hjärnan och så rätt ut liksom!

Läraravtryck

Intryck, avtryck - av lärare #läraravtryck

I huvudet på en helt vanlig lärare...

Undervisning i utveckling.

pedagogwera

Upptäckter och lärdomar

Mattefröken

Ulrika Broman

Sallys äventyr

Vi i klass 3A följer våra resekompisar Sally och Leo på deras resor i världen, samt Billy på hans resor i tiden.

skolfröken fräken

I huvudet på en fröken...

%d bloggare gillar detta: